Det finns många filmer som kan kallas “snyftare”, men få som kvalar in under “skval”-rubriken lättare än veckans dramapremiärer. Under pressvisningen av “The Descendants” sitter jag och försökte hålla tillbaka impulsen att snyta mig i ärmen – samtidigt som jag undrar om någon i salongen överhuvudtaget kan urskilja replikerna som yttras någonstans bortom mitt snörvlande.

“Vuosaari”-visningen lämnar jag redan i ett tidigt skede av eftertexterna för att vara först ut i damrummet där jag desperat försöker svalka mina rödgråtna kinder med kallt vatten. Ack och ve – det är inte så lätt att vara filmkritiker alla gånger. Efter sjutton år och tusentals känslosamma filmtimmar blir jag fortfarande rörd, berörd och manipulerad. Och inte så lite irriterad över att gång efter annan ledas in i tårfällan av regissörer som vet exakt vilka kranar han /hon skall vrida på.

Ta nu bara Alexander Paynes “The Descendants “– en av årets mest oscarshypade filmer. Aktuell inte bara i kategorierna bästa film och regi, utan även i egenskap av filmen som kan lotsa George Clooney till en gyllene statyett för sin insats som Matt King. Eller så inte – personligen gillar jag Clooney bättre i “Ides of March”. “The Descendants” är de facto en film jag inte tycker särskilt bra om – ändå får den mig att gråta.

Handlingen kretsar kring en förmögen man vars hustru är med om en olycka som kastar henne in i ett komatillstånd. En situation som tvingar Matt att ta sig an döttrarna som han har en minst sagt bristfällig kontakt med. Tonåringen Alexandra (Shailene Woodley) har förpassats till en internatskola sedan drogproblem och annat strul ställt till det för henne. Tioåriga Scottie (Amara Miller) är i sin tur en trulig prepubertal flicka på gränsen till protest. En släkting till lillsyrran Sara (underbart gestaltad av Isabella Lindqvist) i svenska guldbaggevinnaren “Apflickorna”. Och som om inte den nya konstellationen var utmanande nog visar det sig att hustrun en längre tid haft en älskare.

Innehållsmässigt är det dramatiskt så det förslår – men vackra miljöer, en smeksam musik och ansatser till komik gör att det hela inte känns riktigt helgjutet. Och sedan har vi det eviga problemet med att inte våga löpa linan ut; älskaren görs inte till den jämnstarka konkurrent han gärna kunde ha fått vara. Tonårsdottern axlar oväntat snabbt den vuxna manteln och hennes vapendragare Sid hade förtjänat fler nyanser.

Men hur skulle man kunna låta bli att gråta? När man ställs inför två timmar av avsked; barn som står vid en moders sjuksäng, föräldrar som kysser en sargad dotter på pannan, en medelålder präglad av svek och en ålderdom märkt av altzheimer. Även om man inte kan identifiera sig med vare sig miljö eller levnadsförhållanden så är det fullt möjligt att leva sig in i de känslor som florerar.

Om Alexander Payne vet hur han skall få till det så är Aku Louhimies inte sämre; i “Vuosaari” presenterar han ett lapptäcke av människoöden – det ena mera tragiskt än det andra. Här varvas mobbning och utnyttjande med allt från ensamhet och misslyckanden till droger, sjukdom och sorg. Och för att man inte skall ha en chans att värja sig spelar Louhimies hämningslöst med såväl barn som djur.

Föreställ dig en liten barnhand som tröstande smeker en sorgsen mammas uppgivna vuxenknog. Ett snorigt, söndergråtet barnansikte som borrar ner sin sorg i en sträv hundpäls. En hulkande tolvåring som torkar bort mobbarnas spott ur ansiktet innan han beslutsamt plockar fram ett av de vapen som mammas nye pojkvän fört in i tillvaron. Oj, oj – här finns många bilder som skriker till alla ens känslor. Bilder som är utstuderade och vackra i all sin utsatthet.

Efter pressvisningen hörs strödda röster om att man blir matt av all denna dysterhet, att det bara blir för mycket – men av någon underlig anledning känner jag inte riktigt likadant. Visst är det outhärdlig sorgligt mellan varven – men här finns en mänsklighet som överlever. Ett ljus i den metrotunnel som leder mot Nordsjö. Eller vart som helst där det bor människor.