John C. Reilly, Jodie Foster, Christoph Waltz och Kate Winslet i ”Carnage”.

Det är häftiga tag på bio denna vecka. Medan machohjälten Carl Hamilton försöker skapa ordning i världen möts två medelålders par i en amerikansk storstad för att reda ut konsekvenserna av att deras söner drabbat samman i parken. Medan våldet talar sitt tydliga språk i ”Hamilton” så nöjer man sig med att tala om våld i ”Carnage”. Det är högljutt i bägge fallen, men bra bara i det ena.

Innan jag går närmare in på ”Hamilton” är det två saker som måste klargöras; dels att jag har ett kärleksfullt förflutet med Jan Guillous litterära gestalt, dels att mina känslor för Mikael Persbrandt inte är ett dugg svalare. Det är således inte en avmätt förhandinställning som gör att jag besviken lämnar salongen – däremot kan man tala om höga förväntningar som kastas till marken ungefär lika brutalt som Hamilton drämmer sina motståndare i backen.

Carl Hamilton gjorde entré i romanen ”Coq Rouge” 1986 och väckte genast stor uppmärksamhet. Här fick världen en svensk James Bond vars överklassbakgrund varvades med detaljerade studier i vapen och intrikata konflikter. Böckerna om honom är i skrivande stund tretton och att reda ut antalet visualiseringar av dem är smått komplicerat eftersom Hamilton figurerat både på bio och i tv-adaptioner. Stellan Skarsgård, Peter Haber, Stefan Sauk och Peter Stormare har alla lånat tuffingen sitt ansikte – och nu är det då Persbrandts tur.

Utgångsläget är således lovande – men kanske man trots det borde ha anat oråd? Senast i det skede när både press och etermedia började skrika ut stora rubriker om Presbrandts ”nya kropp – om hur stjärnan låg i hårdträning för att få muskler & karatesparkar på plats inför den nya rollen. Det blev från första stund mera tal om formen än om innehållet. På samma sätt som man i filmen ständigt förflyttar sig från den ena exotiska platsen till den andra, utan att åskådaren någonsin riktigt hinner få vare sig fast mark under fötterna eller grepp om helheten.

Det största problemet är ändå dialgen som är mer än lovligt klichémättad och stel. Man lider med Persbrandt som försöker blåsa känsla i löftet om att ”komma tillbaka” eller trovärdighet i talet om att vilja ”ändra sitt liv”. Och man undrar om inte regissören gått ett steg för långt i sin vilja att tillfredsställa den kvinnliga blicken genom att ständigt låta närgångna bilder hänga kvar vid mannen med stort M.

Med jämna mellanrum spänner herr Persbrandt sin isblå blick i kameran (i närbild) medan han i slow motion promenerar förbi i olika snygga outfitar. Är det inte uniform med blanka knappar eller linnekavaj mot solbränd hud så är det kamouflageutstyrsel med machovarning. Och däremellan nöjer man sig med en handduk nonchalant virad runt vältrimmade höfter. Ärligt talat; Presbrandt är en stark skådespelare med en närvaro som gör att han mer än väl förmår bära upp en rollgestalt utan att spela med de yttre attributen. Åtminstone behöver han defintivt inte göra det hela tiden. Och åtminstone inte i slowmotion.

När det gäller rollkaraktären Hamilton och genren överlag har det onekligen hänt saker på vägen mellan 1989 och 2012. Överklassbiten förbigås nu helt och även om våldet är brutalare än någonsin med söndertrasade halspulsådror i närbild, så har vapenfixeringen delvis fått ge vika för den fysiska kroppen. Här handlar det mera om att vrida nacken av folk med sina bara händer än att skjuta. Här springer man mer än man kör hårt.

Samma sak hände när Daniel Craig steg in i rollen som James Bond eller när Tom Cuise för fjärde gången axlade rollen som Ethan Hunt i ”Mission Impossible”. Och samma tendens kunde man märka när Vin Diesel var tillbaka som Toretto i ”The Fast and the Furious 5”. Hjältekroppen har gjort comeback på ett sätt som får tankarna att löpa i riktning mot1980-talet och Stallone & Schwarzenegger-eran.

Men vad hjälper det att musklerna är maskulina om manuset inte håller måttet?

Manusmässigt är det bättre ställt med Polanskis filmatisering av Yasmine Rezas pjäs ”Carnage”. Och även om det finns få likheter mellan ett agentdrama med hela världen som scen och något som närmast påminner om ett kammarspel så finns det rent tematiskt en beröringspunkt mellan Hamilton och ”Carnage” (=blodbad) – bägge handlar om våld. Om drivkraften bakom en våldshandling och om hur man reagerar på densamma.

I centrum står två par som träffas för att reda ut sönernas inbördes gräl som urartat i slagsmål. Det ena paret är strikt och elegant och utstrålar en blandning av ekonomisk välfärd och emotionell kyla. Det andra paret har en mera humanistisk prägel med biståndsfrågor och kultur som honnörsord. Åtminstone för hustruns del – mannen är mer intresserad av whiskey och cigarrer.

Men när samtalet mellan dessa fyra gestalter tar fart visar det sig snart att det finns aggressioner under ytan på bägge sidor om fronten. Det som börjar som ett verbalt krig mellan två par som representerar olika världar och värderingar bryts snart upp i en mängd mindre oroshärdar. Inom respektive äktenskap pyr det nämligen också under ytan och det är bara en tidsfråga innan en eller annan bomb kommer att brisera.

Så vad kan man annat än konstatera att det är upp till publiken att välja om den vill fylla vecksolutet med verbala fyrverkerier eller med den strålglans Perbrandt sprider över den spridda skottlossning som ljuder någonstans i världen.